1523

The Louvin brothers, födda Ira Lonnie Loudermilk och  Charlie Elzer Loudermilk är en smått mytomspunnen Country-duo, tillika blodsbröder som hade sin storhetstid under 1950-60-tal. Deras kreationistiska livsideal präglade till största delen deras ljuva Close-harmony musik och när jag säger att det är den amerikanska södern som var derashemmaplan kanske ingen rynkar på ögonen. 

'

1960 släpptes albumet "Satan is real", i snövita Don Corleone kostymer välkomnar Bröderna Louvin oss in i den kristna värmen, i bakgrunden står Beelzebub själv med Tazman-öron och vampyr-tänder i ett av eld. Även de mest fundamentalistiska fansen höjde nog på smilgroparna när de skulle köpa The Louvin brothers nya LP, det kan vara värt att nämna att "Satan is real" omslaget har toppat de flesta "Most absurd album covers in music" - listor. 

Satan och synd är de två element som går som en rödtråd genom The Louvin Brothers musik, genom den sanna tron och den helande kraften av den Anglikanska kyrkan kunde man dock tillgodogöra sig ett liv utan synd. Huruvida, Ira och Charlie själva var guds bästa barn tvistar fortfarande Juryn om, ibland får man intrycket av att deras texter i själva verket var självupplevda. 

Ira och Charlie växte upp i Alabama och blev djupt influerade av gospel och det var det arvet som de förde vidare som The Louvin Brothers, stämsången och den säregna gospelpräglen på musiken är det som gjorde att de 2001 blev inröstade i "The Countrys hall of fame". Musiker ska som bekant vara just musiker men The Louvin Brothers hade flertalet lik i garderoben. “Ira Louvin was the meanest son of a bitch I ever met,” sa  bland annat en av deras tidiga managers om den äldsta av de två bröderna. Ira Louvin ska bland annat ha kallt elvis för "Den vitaste negern inom showbiz".

Ira Loudermilk var en notorisk fyllebult och hustrumisshandlare, han avverkade fyra fruar på några månader och levde i större delen av sitt liv med fyra revolverkulor i ryggen - Det var hans fjärde hustrus verk efter att Ira hade försökt strypa henne med telefonsladden. 1965 dog Ira och hans fjärde hustru i en bilkollision vid Williamsburg, Missouri, lakoniskt nog hette den sista låten de hann att spela in "Wreck on the Highway” - Och det var just ett fyllevrak som de kolliderade med.

O who did you say it was, brother? 
Who was it fell by the way? 
When whiskey and blood ran together 
Did you hear anyone pray?

Det är de brustna själarna, den överdrivna pessismen, alkoholen och mansidealet som alltid har fascinerat mig med Country eller kanske att jag spenderade åtskilliga sommardagar på High Chapparal som liten. Visst, Vi har Nirvana, Libertines, Sex Pistols och alla andra rockslynglar genom musikhistorien men The Louvin Brothers var något så ovanligt som rockslyngnar i Guds namn. Det är framförallt dualismen i  Ira's vackra gospelsånger som fångar mig mest - Inte kärlek, utan raseri, inte ära, utan rättvisa, inte glädje, istället djupånger.

I talked to myself one night in my room 
And looked back on my wasted years, 
Just me and my conscience while facing my doom … 
A slave to the bottle that makes a man fall 
And sink to a life of regret.

Charlie Louvin lever fortfarande idag och driver "The Louvin brother museum".

Väl möt, fränder.

//

Christoffer