1523

Nu mera kommer jag att skriva sporadiska inlägg här.

Lev väl.

The Louvin brothers, födda Ira Lonnie Loudermilk och  Charlie Elzer Loudermilk är en smått mytomspunnen Country-duo, tillika blodsbröder som hade sin storhetstid under 1950-60-tal. Deras kreationistiska livsideal präglade till största delen deras ljuva Close-harmony musik och när jag säger att det är den amerikanska södern som var derashemmaplan kanske ingen rynkar på ögonen. 

'

1960 släpptes albumet "Satan is real", i snövita Don Corleone kostymer välkomnar Bröderna Louvin oss in i den kristna värmen, i bakgrunden står Beelzebub själv med Tazman-öron och vampyr-tänder i ett av eld. Även de mest fundamentalistiska fansen höjde nog på smilgroparna när de skulle köpa The Louvin brothers nya LP, det kan vara värt att nämna att "Satan is real" omslaget har toppat de flesta "Most absurd album covers in music" - listor. 

Satan och synd är de två element som går som en rödtråd genom The Louvin Brothers musik, genom den sanna tron och den helande kraften av den Anglikanska kyrkan kunde man dock tillgodogöra sig ett liv utan synd. Huruvida, Ira och Charlie själva var guds bästa barn tvistar fortfarande Juryn om, ibland får man intrycket av att deras texter i själva verket var självupplevda. 

Ira och Charlie växte upp i Alabama och blev djupt influerade av gospel och det var det arvet som de förde vidare som The Louvin Brothers, stämsången och den säregna gospelpräglen på musiken är det som gjorde att de 2001 blev inröstade i "The Countrys hall of fame". Musiker ska som bekant vara just musiker men The Louvin Brothers hade flertalet lik i garderoben. “Ira Louvin was the meanest son of a bitch I ever met,” sa  bland annat en av deras tidiga managers om den äldsta av de två bröderna. Ira Louvin ska bland annat ha kallt elvis för "Den vitaste negern inom showbiz".

Ira Loudermilk var en notorisk fyllebult och hustrumisshandlare, han avverkade fyra fruar på några månader och levde i större delen av sitt liv med fyra revolverkulor i ryggen - Det var hans fjärde hustrus verk efter att Ira hade försökt strypa henne med telefonsladden. 1965 dog Ira och hans fjärde hustru i en bilkollision vid Williamsburg, Missouri, lakoniskt nog hette den sista låten de hann att spela in "Wreck on the Highway” - Och det var just ett fyllevrak som de kolliderade med.

O who did you say it was, brother? 
Who was it fell by the way? 
When whiskey and blood ran together 
Did you hear anyone pray?

Det är de brustna själarna, den överdrivna pessismen, alkoholen och mansidealet som alltid har fascinerat mig med Country eller kanske att jag spenderade åtskilliga sommardagar på High Chapparal som liten. Visst, Vi har Nirvana, Libertines, Sex Pistols och alla andra rockslynglar genom musikhistorien men The Louvin Brothers var något så ovanligt som rockslyngnar i Guds namn. Det är framförallt dualismen i  Ira's vackra gospelsånger som fångar mig mest - Inte kärlek, utan raseri, inte ära, utan rättvisa, inte glädje, istället djupånger.

I talked to myself one night in my room 
And looked back on my wasted years, 
Just me and my conscience while facing my doom … 
A slave to the bottle that makes a man fall 
And sink to a life of regret.

Charlie Louvin lever fortfarande idag och driver "The Louvin brother museum".

Väl möt, fränder.

//

Christoffer

Förra året någongång under senhösten begav vi oss till Lomma, det ligger mellan Malmö och Skåne, det för övrigt en av Sveriges rikaste samt invandrarfattigaste kommuner i hela Sverige. Bengt Liljegren (Historiker och panelmedel i första upplagan av Boston Tea Party) härstammar även från den ovannämnda orten, hans bok om den outtömliga källan på populärvetenskapliga efterforskningar allas våran Adolf Hitler var å andra sidan väldigt slätstruken. Att Hitler hade en hund som hette Blondie och att hans favorit stycke med Wagner  var Valkyrian ökar inte min förståelse av förintelsen. 

Nog med floskler, Det var en god väns flamma som huserade i en villa ett stenkast ifrån den pittoreska fruktmarknaden i Lomma som var anledningen till att vi hade bestämt oss för att besöka detta Sveriges yngsta landskap. Villan bestod även av fyra andra studentikosa damer som likt våran värdinna pluggade till Trädgårdarkitekt. Stämningen var minst sagt Doku-Såpa aktig på grund av den enorma storleken på huset (Studenter och boende brukar mer förknippas med Studentkorridor och buller än 40 tums Plasma TV och inglasade terasser).  Under våran helg i Lomma bjöds det på hus-fest med det koketta inslaget av frukt och grönsaker, om man skulle idka alkohol skulle man göra det drickandes ur en frukt, grönsak eller dylikt, sådan var regeln - Vi var inga undantag och lät våra budweiser osa paprika och melon.Upplustningen kring festen var god och alla närvarande socialiserade och berömda varandras fruktighet, som så bjuder var vi tvugna att presentera oss som A-friend-of-a-friends-girlfriend och studenterna i Lomma verkade inte vara vana vid fattighjon från småland, förutom en kille.

Det här inlägget handlar egentligen om killen på bilden längst upp  - Ungefär när festen började lida mot sitt slut vägrade en snorfull lantmästar-student att göra som alla andra och gå hem till sitt. Jag kan inte erinra mig hans namn men vi kan kalla honom "Klas", Klas var speciellt förtjust över våran smålandsbördiga dialekt och frågade ut oss om våran relation till myten och legenden Eddie Meduza. Vi hoppade på tåget och spelade med i denna debila människas syn på världen -  Diskussionerna flög som Olof Mellbergs långbollar mellan Nationalsocialism och åkerdränering. Våran käre Klas var tydligen släkt med Eddie Meduza och påpekade detta med en imponerande frekvens, vi fick även veta att Eddie Meduza var en betydande del av Klas liv och han hade närvarat vi de flesta livsavgörande momenten i Klas liv:

Första snusen, första runken, första knullet, första fyllan, första tjuvkopplingen av en bil, och så vidare...

Tydligen fattade han tycke för oss och föreslog fyllehicka efter fyllehicka på att vi skulle hänga med honom hem och lyssna på Kungen (Läs: Eddie) och dricka "rent". Vi lyckades tillslut med konstsycket att konstla oss ur denna svartmålade återvändsgränd mot floden Styx och Klas gick med på att skiljas med löftet om att vi skulle ringa honom nästa gång vi var i Lomma.

Ja, att visstas bland lantbrukare och danskar kan lite skämtsamt liknas vid sexuellt överförbarasjukdomar, det är inte föränn dagen efter man kommer på att man aldrig skulle inlett det där samtalet.